Jag sitter och förundras över hur mina tre söner ger mig inspiration att fortsätta träna och äta sunt då jag inom mig själv ibland, helst vill rusa iväg till närmaste pizzeria eller gatukök och vräka i mig en maxi-burgare med stekt lök, räksallad och halvsmält ost på...Sedan avsluta med en chokladkaka. Yummi!
-Nej, Pappa, hör jag min mellersta son säga. Han drar mig i täckjackearmen och säger åt mig att inte rusa mot godishyllorna då vi är i affären...
Som Kostrådgivare ska ju jag vara ett föredöme för mina barn och andra och även mig själv. Men som gammal "sockermissbrukarräv" så har jag lärt mig att smussla undan ibland och luras då det gäller sådant som är sött. Men min son genomskådar min "usla handling" och stoppar mig i tid. Han har fått höra mig predika både om kost och om det andliga och någonstans har det gått in, djupt in, det jag sagt. Så när nu han har bestämt sig för "godisförbud" så känner jag att det kanske vore på tiden att jag också lever som jag lär...
Ibland är vi våra föräldrars föräldrar. Jag blir tacksam och ödmjuk inför mina kloka söner så det är en del av livet. Lära sig olika saker i olika relationer med sina barn, vänner och andra som man träffar tillfälligt träffar och kanske har man någon knutpunkt att ta fasta på; att lära sig av...
Tack, Kidsen, för att Ni håller efter Eder hopplöse Far!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar